Social-hälsovårds- och räddningssektorn har i huvudsak förberett sig för störningssituationer och undantagsförhållanden på ändamålsenligt sätt, men observationerna tyder på att beredskapen bör utvecklas även framöver.

I stadens missbrukartjänster har man förbättrat drogberoende personers tillgång till vård genom många reformer som har gjort det lättare att få opioidsubstitutionsbehandling och avgiftningsvård. Reformernas effekter på tillgången till andra missbrukartjänster kunde inte bedömas, eftersom reformerna är nya och det saknades jämförbar statistik. Genom tjänster för drogberoende personer kan man också minska olägenheterna på grund av drogmissbruk samt förbättra trivseln och säkerheten i området, men det råder brist på lokaler.

I och med borgmästarmodellen har stadens nationella intressebevakning utvecklats under de två senaste strategiperioderna.

Åtgärder har vidtagits för 94 procent av rekommendationerna i utvärderingsberättelsen för 2021.

Mödra- och barnavårdsrådgivningstjänsterna strävar efter att beakta familjernas individuella behov. Familjer får dock inte alltid stöd särskilt snabbt, och det finns behov av att förbättra vårdens kontinuitet.

Åtgärder har vidtagits för 90 procent av rekommendationerna i utvärderingsberättelsen för 2020.

Inom sektorn för fostran och utbildning har det genomförts många åtgärder för att förbättra studerandenas välbefinnande och öka samhörigheten. Det är dock svårt att få tillgång till psykologtjänsterna inom studerandevården och det finns kö till fortsatt vård.

Staden har försökt förbättra vuxnas tillgång till tidiga mentalvårdstjänster genom att till exempel utbilda personalen och öppna fler verksamhetsställen för Mieppi-mentalvårdstjänsten med låg tröskel. Ibruktagandet av ny arbetsutrustning i och med utbildningarna har ännu inte visat sig för kunder i form av snabbare tillgång till vård.

I de flesta fallen ledde rekommendationerna som revisionsnämnden utfärdade 2019 till åtgärder.

Av de bindande verksamhetsmålen uppnåddes 51 procent. Den fortsatta coronapandemin har framför allt hindrat uppnåendet av fostrans- och utbildningssektorns respektive social- och hälsovårdssektorns mål.

Man har försökt utveckla hemvården under de senaste åren, men de flesta målen har inte uppnåtts. Personalbristen är hemvårdens största problem. Den språkliga jämlikheten förverkligas inte, eftersom det råder brist på svensktalande vårdpersonal.

Staden har försökt främja tillgången till boendeservice för rehabiliteringsklienter inom mentalvården genom att omvandla Aurorasjukhusets avdelningar för psykiatrisk rehabilitering till boendeenheter och utöka utbudet inom boendeservicen i samband med konkurrensutsättningen av köpta tjänster. I praktiken har dock antalet personer som köar till boendeservicen inte minskat.

Inom hemvården och serviceboendet har man börjat använda handboken för jourverksamhet och tjänsten Mobil vårdare, men än så länge utnyttjas de inte till fullo. Samarbetet i samband med utskrivning från sjukhuset ska intensifieras.

Tillträdet till icke-brådskande vård fullgörs vid hälsostationer i huvudsak inom utsatt tid enligt lagen, men inte i enlighet med Helsingfors egna mål eller på ett jämlikt sätt.

Hälsovårdens elektroniska tjänster är högklassiga, men alla kommuninvånare kan inte använda dem. Därför bör användningen av traditionella servicekanaler möjliggöras också i framtiden.

Munhälsovården vid Helsingfors stad är högklassig men det har varit svårt att få tillgång till vård, särskilt på grund av problem med att få kontakt med munhälsovården och bristen på tider för icke-brådskande vård.

Familjecentermodellen har i enlighet med målen ökat samarbetet mellan olika yrkesgrupper. Arbetet i familjecenter är i sin början i flera områden i Helsingfors och behöver fortfarande utvecklas.